All posts by Christian

En första recension av Parasitus

Ja, jisses!

Det Àr alltid en smula obehagligt att invÀnta recensioner och med exakt tre veckor till bokslÀpp har en första recension dykt upp pÄ bloggen literature connoisseur.

Jag lÄnar ett par paragrafer av recensionen:

”BerĂ€ttelsen Ă€r skickligt uppbyggd. Familjen Billgren, och dĂ„ frĂ€mst pappa Jack Billgren, stĂ„r i allmĂ€nhet i fokus, Ă€ven om vi Ă€ven fĂ„r följa de andra familjemedlemmarna. Men det Ă€r frĂ€mst genom Jacks ögon som vi tas med in i en vĂ€rld av gammal ondska; det Ă€r frĂ€mst frĂ„n hans horisont vi fĂ„r upp ögonen för den sammansvĂ€rjning som finns i trakten dĂ€r de bor.

FrĂ„n antydningar av vad MubpienpĂ„lmajs egentligen Ă€r för nĂ„got, blir den obehagliga verkligheten i romanen allt mer konkret och allt mer pĂ„trĂ€ngande. Och Christian Johansson lyckas stegra berĂ€ttelsen med skicklighet, för att bevara spĂ€nningen romanen igenom: den kantrar inte över i vare sig lojhet eller alltför hög intensitet för tidigt i hĂ€ndelseutvecklingen.”

LÀs hela recensionen hÀr:

Hela boken kan du lÀsa den 8/9.

Inför Parasitus 8/9 – Om Billgrens …

Jag och min hustru lÀrde kÀnna Billgrens för Ätta Är sedan. Jag minns inte exakt var eller nÀr vi trÀffades första gÄngen, men vi har gemansamma vÀnner och stötte pÄ varandra pÄ middagar eller fester vid ett flertal tillfÀllen. Dessutom sprang jag pÄ honom, Jack, ett par gÄnger utanför Söderstadion. Han Àr en inbiten Bajensupporter med sÀsongsbiljett sedan barnsben, sjÀlv Àr jag neutral och gÄr mest pÄ fotboll för att ha en ursÀkt att komma hemifrÄn ett par timmar och dricka alldeles för mÄnga öl.

Sarah, Jacks hustru, Àr en Àngel och hon var gravid med deras första barn nÀr vi började umgÄs. Jag minns att jag tÀnkte att det var onekligen en lycklig unge som skulle fÄ henne till mamma. BÄde jag och min hustru avgudar Sarah, för hon Àr utan tvekan en av de mest omtÀnksamma mÀnniskor man kan trÀffa pÄ. Hon Àr utbildad sjuksköterska och sÀllan har ett yrke passat nÄgon sÄ bra som vÄrdyrket passar henne. Jack brukar ofta sÀga till mig nÀr han Àr lite pÄ lyset, att han inte har en aning om hur nÄgon som han kunde fÄ tag pÄ en kvinna som Sarah och jag har i Àrlighetens namn inte heller nÄgot svar pÄ den frÄgan. Men de passar bra ihop. De Àr ett av de dÀr paren som man sjÀlv vill vara del av och som man avvundas litegrann.

NÀr jag och Ulli fick vÄrt första barn sÄ var Sarah gravid igen och Ulli och Sarah började tillbringa en hel del tid tillsammans. Vi döpte grabben till Linus och han vÀxte upp med Emil och Leo Billgren. De lekte i stort sÀtt varje dag och var mer eller mindre som bröder. SjÀlv trÀffade jag Jack flera gÄnger i veckan och Ulli och Sarah spelade badminton tvÄ gÄnger i veckan och tog franska lektioner tillsammans pÄ Komvux, plus all tid som de tillbringade pÄ lekplatsen med barnen.

Vi var vÀl sÄ nÀra en familj kan vara en annan och dÀrför kom det som en fullkomlig överraskning bÄde för mig och Ulli, nÀr Jack och Sarah berÀttade att de bestÀmt sig för att flytta norrut. Sarah sa att hon tröttnat pÄ att alltid behöva vara orolig för barnen och att alltid behöva ha dem under uppsikt nÀr det lekte ute. Jag tror inte att Jack tÀnkte sÄ mycket pÄ det. Han Àr Stockholmare i sjÀlen och vet vad det innebÀr att vÀxa upp mitt i storstan och vet ocksÄ hur man oskadd tog sig fram barfota pÄ asfalt tÀckt med glassplitter och hundpiss. Sarahs slÀkt kommer ju frÄn Norrland och hon sa att hon ville att hennes pojkar ska kunna leka lika fritt som hon sjÀlv gjort och vem kan klandra henne för att vilja det? Barndomen fÄr man som bekant aldrig igen.

Jag vet att Jack inte var lika övertygad om att flytten var en bra idé. Han var orolig bÄde över flytt och hur det skulle vara att leva dÀruppe. Han sa det aldrig högt, men sÄnt dÀr ser man om man kÀnner nÄgon vÀl. Och det Àr klart, det Àr mycket att fundera över och oroa sig för om man som vuxen ska dra upp alla rötter och flytta nÀstan hundra mil norrut med familjen. Jag förstÄr honom, men jag förstÄr Sarah ocksÄ. Jag sÄg oron i hennes ögon, som bara blev bara mer och mer pÄtaglig. Det var som om hon aldrig kunde slappna av. SÄnt dÀr tÀr pÄ en. Det Àter.
Jag och Ulli försökte att stödja dem sÄ mycket vi bara kunde. Det Àr vÀl det man gör som vÀnner, men det var jobbigt som fan att försöka förklara för Linus att hans tvÄ bÀsta vÀnner i hela vÀrlden inte lÀngre skulle befinna sig inom lekhÄll. Nu har det snart gÄtt ett halvÄr och grabben har andra vÀnner. Barn lÀker snabbt. De vet hur man gÄr vidare. DÀr har man som vuxen en helvetes massa att lÀra.

Jag saknar dem en hel del och nu för tiden Àr det tyvÀrr alltför sÀllan som jag har kontakt med Jack och Ulli har inte pratat med Sarah pÄ sÀkert en mÄnad. Det verkar nÀstan vara hopplöst att fÄ telefonen installerad i huset och den förre Àgaren hade aldrig ens brytt sig om att skaffa nÄgon. En duglig mobilsignal fÄr man tydligen bara om man klÀttrar högst upp i en sjuhelsickes hög tall med en hatt gjord av folio pÄ huvudet. Jag har försökt att ringa Jack otaliga gÄnger, men det Àr nÀstan omöjligt att komma fram och nÀr Jack ringt mig pÄ mobilen sÄ har han antingen befunnit sig inne i Kiruna, eller sÄ lÄter det som om han sitter i en aluminiumtrumma och strimlar tidningspapper.

Jag mÄste ocksÄ erkÀnna att jag oroar mig över dem ibland. HÀrromnatten hade jag en obehaglig dröm. Jag minns inte sÄ mycket, men det var nÄgot om Jack och barnen. Det fanns nÄgot i skogen dÀr de bodde. NÄgonting ont. Visst, det Àr bara en dröm, men ibland Àr de lika svÄra att skaka av sig som en sommarförkylning.
Ulli sÀger Ät mig att sluta oro och jag önskar att det vore sÄ enkelt. Men man kontrollerar inte sina tankar och varje gÄng Jack och hans familj dyker upp i mitt huvud. Och snart Àr det vinter ocksÄ. Ja, hÀr Àr det tack och lov fortfarande barmark och plusgrader, men jag lÀste i tidningen att en riktigt otÀck storm frÄn Sibirien som skulle dra in över norra delen av landet. Jag vet att Jack inte gillar snö och jag undrar verkligen hur han ska klara av att överleva första vintern om den ska bli sÄ jÀklig som förstÄsigpÄarna sÀger.

Senaste gÄngen vi pratades vid berÀttade han att Sarahs moster visst skulle bo hos dem i nÄgon vecka och att tanten visst var lite egen, men bor man som dÀrute i trakter dÀr det finns fler ugglor Àn folk, sÄ Àr det vÀl klart som fan att man mÄste vara lite egen.

Men du Jack, ring mig och sÀg att allt Àr bra. Det Àr allt jag begÀr. Ett samtal pÄ den dÀr jÀvla skitmobilen. Kom igen. Ring sÄ kanske jag slipper de dÀr förbannade mardrömmarna.