.
Har i dag fått chansen att besöka Eva Åström två fina bloggar och dela med mig av lite av allt det som snurrar i den här knoppen.
Det ska handla om mina olika jag.
Fyra komponenter av mig som på något underligt sätt klarar av att jobba tillsammans och skapa de manus som jag får ur mig. Dessa fyra jag ligger givetvis också bakom Herr Lombardo som bara är elva dagar från en butik nära dig.
I veckans första gästblogg – nu exakt 2 veckor innan Herr Lombardos release, tar jag mina tankar och ord till Bokeribloggen , där jag fått den stora äran att inviga bloggen med mitt inlägg.
Jag har skrivit en text om när en bok börjar och när den tar slut, dessutom har jag med en text som mycket väl skulle ha kunnat vara inledningen på Herr Lombardo, men det är det inte. Men det är en text som visar att det finns alltid en tid innan boken börjar. Karaktärerna lever innan sida ett och deras liv går vidare efter att sidorna i boken tagit slut.
Tre timmar tidigare, låg jag fortfarande och sov. Dagen var ett oöppnat paket placerat under tidens gran och drömmen handlade om ett hus, med trägolv, fuktiga väggar och luftbubblor under tapeten. Det var höst. Löven var stora och gula. Marken utanför huset våt. Det luktade jord och maskarna slingrade sig på asfalten. I drömmen såg jag min granne. Han låg på rygg på min altan. Hans ögon stirrade uttryckslöst upp mot taket. Jag undrade vad han gjorde där, men jag lät honom vara.
Två timmar tidigare vaknade jag av en droppande kran. Dropp – dropp – dropp. Min hustru sov djupt. Det var varmt i rummet och hon hade sparkat av sig täcket och när jag stoppade om henne snarkade hon till. Ljuset från dagen trängde sig in via glipan mellan vägg och gardin. Tankarna gick till drömmen, men den började försvinna nu. Jag lämnade sängen och klädde på mig en t-shirt och ett par joggingbyxor. Vaskade bort spåren av sömnen i ansiktet. Stängde av kranen. Kokade kaffe. Studerade grannens baksida från mitt köksfönster och insåg att de behövde måla förrådet. En katt skrek olyckligt som ett sorgset barn. Kaffekokaren puttrade.
Jag hällde upp kaffet i en stor mugg. Startade laptopen. Solen trängde igenom grenarna i träden i parken. Himlen var blå. Jag läppjade på kaffet. Stängde dörren till kontoret och smakade på tystnaden. Fåglarna var tysta. Jag öppnade mitt manus. Tittade på orden. Markören blinkade. Blink – blink – blink. Vässade tankarna.
90 minuter tidigare.
Inte ett ord hade blivit skrivet. Solen har gått i moln. Jag hade druckit upp kaffet och nu var magen i olag. Tystnaden började kännas tung. Klockan var kvart i sju. Jag gick bort till den franska balkongen och tittade ut. Det satt två skator i eken. De tittade på mig. Det såg i alla fall ut så. Men de gav inte från sig några ljud. De bara satt på varsin gren och stirrade. Håglösa, var ordet som dök upp i mitt huvud. Håglösa skator.
Jag funderade på att sätta på radion, men ville inte väcka min hustru som ofta sov oroligt och behövde sin sömn. Jag uppsökte toaletten och tömde tarmen. Tvättade mig sedan omsorgsfullt och konstaterade att jag behövde raka mig. Det kunde dock vänta.
Tillbaka till laptopen. Blinkade markör. Fingrarna krökta över tangentbordet likt en pianist som var redo. Orden uteblev. Kranen i köket började droppa igen. Jag stängde den och såg att det börjat regna. Disken från gårdagens måltid stod i diskhon, men den skulle jag ta hand om efter frukosten. Skrivandet var viktigare. Tillbaka till laptopen. Skatorna var borta. Tystnaden ett lock.
En timme tidigare.
Fåglarna ute i parken var fortfarande tysta. Kranen droppade igen. Den lät som någon kastade jord mot en tältduk. Jag lyssnade en stund och försökte bestämma mig för om liknelsen var passande eller inte, men kunde inte finna någon bättre. Det lät som blöt och tung jord som föll mot en duk. Ute rann regnvatten över gatan. Bladen på träden var våta. Regnet föll tyst och gav intrycket av att bara göra ett jobb. Ett bland de tusentals jobb som naturen utförde utan att vi lade märke till det. Ett mekaniskt regn. Jag stod en stund vid fönstret och funderade över om naturen kunde bli less.
Jag var i alla fall less. Orden hade sinat. Fingrarna rörde sig inte och kranen fortsatte att droppa. Jag stängde av den igen. Smög försiktigt bort till sovrummet och lyssnade på min hustrus stillsamma andetag. Tacksam för varje ljud.
Trettio minuter tidigare.
Packningen var trasig. Jag fixade den snabbt. Provade kranen. Den var tyst nu. Jag log belåtet mot min spegelbild. Än kan jag. Tillbaka till skrivbord, laptop och blinkande markör med förnyat självförtroende. Jag slöt ögonen. Min granne väntade på andra sida ögonlocken och han stirrade fortfarande uttryckslöst rakt upp i intet. Han hade en högaffel inkörd i magen. Hans senapsgula skjorta var kladdig av blod. Jag studerade honom ett par sekunder. Det kändes av någon underlig anledning behagligt. Där kan du ligga och förblöda, tänkte jag.
En kvart tidigare. Dropp – dropp – dropp.
Jag reste mig upp så hastigt att stolen föll omkull. Ryggstödet orsakade inget ljud när det slog emot parketten, men det tänkte jag inte på när jag stormade genom korridoren och tillbaka till köket. Diskhon var fylld av jord. Jag stannade tvärt och öppnade munnen för att uttrycka min förvåning, men fann återigen inga ord att klä mina tankar med. Jorden var svart och kladdig och rann nerför bänkarna likt kaksmet ur en överfylld bakform. Jag kunde se maskarna ringla däri och de påminde om smala ivriga fingrar. Jorden trängde in genom taket. Det var ett hål, inte mycket större än en knytnäve.
”Det gör inget om den går sönder. Det gör bara processen snabbare!” sa en främmande röst och jag vände mig om. Det fanns ingen där. Jorden rann ut över golvet. Den var kall mot mina fötter och äcklat ryckte jag till när en prinskorvstjock daggmask ringlade över min fot.
Jag sprang till sovrummet för att väcka min hustru. Åt helvete med orolig sömn. Jag behöver hjälp. Sängen var tom och täcket låg på golvet. Jag sökte igenom huset, men hon var som uppslukad av marken. På kontoret stod laptopen fortfarande på. Jag hejdade mig när jag såg skärmen. Den var full av text och orden fortsatte att fyllas på. Jag försökte läsa dem, men skärmen var täckt av imma. Allt jag såg var:
Det är inte han. Det är jag.
Jag försökte gnugga bort imman med t-shirten men ju mer jag gnuggade desto svårare blev det att se något. Paniken kom. Allt var fel. Det var mörkt ute nu. Molnen på himlen var svarta och på min altan stod min granne tillsammans med min hustru och höll hand. Han hade fortfarande högaffeln inkörd i magen. Hon bar sin vita nattskjorta och var barfota. De vinkade mot mig. Jag hade jord på handen när jag konfunderat höjde den för att vinka tillbaka.
Tre minuter tidigare
Jag vaknade med ett ryck. Hjärtat slog så hårt att det värkte i bröstet. Sängen kändes trång. Jag kunde känna tyngden från min hustrus kropp. Hon var varm. Rummet låg i mörker. Det luktade friskt och väta och jag försökte minnas om vi lämnat fönstret öppet när vi gått till sängs, men tankarna var grumliga. Kranen droppade fortfarande och jag förmodade att det var den som väckt mig, men ljudet var mer avlägset nu än det varit i drömmen. Jag försökte se om dörren var stängd, men mörkret var så komplett att jag inte ens förmådde se silhuetterna från möblemanget. Min hustru sov ljudlöst. Jag försökte röra mig bort från henne, men slog emot väggen. I samma ögonblick hörde jag rösten från drömmen igen och blev alldeles kall. Det lät som den var nära.
”Nu så är det bara resten kvar. Sen kan vi ta en fika.” Ett par sekunders tystnad. ”Jamen skyffla då för helvete Lasse och släng fimpen innan de får syn på dig. Du vet att vi inte får röka här. Det blir en jävla liv om de ser sig.”
”Vadå?” sa en annan röst. En sölig nasal stämma. ”Det finns ingen här. Vem ska klaga? Dem?” Ett hårt skratt. ”I helvete heller. De här kan man lita på. De tiger som en god svensk.”
De är inne i mitt hus, tänkte jag och nu kom paniken. Vad ska jag göra? Det lät som de befann sig ovanför mig, men det var omöjligt. Om de nu inte klättrat upp på taket.
Jag lyckades lyfta ena handen, men bara ett par decimeter över huvudet stötte den mot något som kändes som trä klätt i ett mjukt tyg. Kanske var det siden. Jag trevade med handen och insåg snart att det låg någonting över mig. Ett lock. Jag försökte sätta mig upp men kunde inte röra axlarna. De var fastkilade som om någon höll mig fast i ett järngrepp.
”Så ja”, sa den första rösten. ”Nu börjar det likna något.”
Jag kunde känna hur något regnade över mig. Hur det träffade mitt ansikte och det tog ett par ögonblick innan min hjärna registrerade vad det var.
Jord.
Åhherreminskaparedehällerjordövermig!
Paniken kom. Jag lyfte handen och trevade efter en väg ut, men fann ingen. Jag var fast där.
Mer jord föll. Jag kunde känna hur klumpar sprack när de träffade mig och de små stenarna som låg blandad med jorden kändes som tänder mot min hud. Det fanns ett hål rakt över mitt ansikte. Jorden landade på min hals, kinder och panna och jag försökte skydda mitt ansikte genom att kasta det fram och tillbaka, men jorden fortsatte att rasa in över mig.
Jag sökte desperat efter en förklaring till varför jag befann mig här, men tankarna vägrade att samarbeta och jag insåg att tiden var knapp. Luften var på väg att ta slut. Långt, långt borta skrattade någon ett hårt glädjelöst skratt.
Nu
Jag öppnar munnen för att skrika, men då väller jorden in. Den fyller min mun och jag spottar och fräser för att göra mig kvitt den, bara för att fyllas av mer.
Sedan känner jag hur maskarna rör sig där inne. Nu är de inne i min mun. De krälar och jag sväljer för nu kan jag inte längre spotta. Jorden trycks mot mina läppar. Den pressar sin in i mina näsborrar. Maskarna ringlar och blandar sig med jorden. De letar efter en väg in och jag kastar med huvudet och klöser mot väggarna. Svagare nu. Mina krafter sinar fort.
Jag sluter ögonen. Grannen väntar på mig där. Han håller i en högaffel. Hans mun formar arga ord, men jag kan inte höra dem. Jag kan se hans tunga röra sig, hans gula, sneda tänder. Hans fula senapsgula skjorta. Hans svarta ögon.
Det är inte han. Det är du.
Trycket är stort nu. Jorden pressar mot mitt ansikte och jag kan inte längre röra huvudet. I mitt inre ser jag altantaket. Det brinner i min mage. Det känns som jag druckit syra. Ett par fåglar landar på taket. Skator. De tittar på mig. Håglöst. Kanske ser de hur livet rinner ur mig. Kanske väntar de på maskarna.
Jag ser texten på laptopens skärm. Nu förstår jag. Den jäveln och min hustru.
Det var inte han. Det var jag.
Blogguppdateringar från min sida har det minsann varit tunnsått med och det beror främst på att jag har under den senaste tiden haft ett liv fyllt med mer att göra än vad som vanligtvis står på tapeten. Vi (jag och min bättre hälft) är mitt uppe i projektet, renovera hemmet, och tillbringar en stor del av vår vakna tid med att måla om i samtliga rum, behandla trägolv, isolera ytterväggar och vind, samt byta ut hela badrummet. För att citera Abba: Money, money, money…
Det betyder att lägenheten ser ut som om någon beslutat sig för att vädra medan en orkan drog förbi och det känns stundtals som man lever som en vagabond bland spillror från andra människors liv.
Skrivandet till bloggen har blivit lidande. Det mesta av det jag skriver, skriver jag i manusform och när det är gjort känns det oftast som jag har slut på ord. Men jag har äntligen börjat på uppföljaren till min äventyrsbarnbok Förflyttarna, som går under namnet Mås-te Maskinen. Denna bok är som den första delen, något jag skriver till mina brorsbarn och ska bli en julklapp. Vilken jul det blir vet jag ännu inte, men jag har ett vagt minne om att jag lovade att det skulle bli denna. Huvaligen! :0
Sen är jag och Hököga mitt uppe i att gå igenom Herr Lombardo inför släppet i december och jag har tillsammans med fantastiska Margareta Börjesson, vars vänlighet och otroliga språkkunskap hjälpt mig mer än vad hon någonsin kommer att veta och mer än vad jag någonsin kan tacka henne för, avslutat Skönheten, som jag hoppas ska bli nästa bok som publiceras efter Lombardo.
Men bloggandet var det som sagt, jag imponeras verkligen av alla bloggare som uppdaterar sina bloggar varje dag. Vissa har till och med mer än en blogg!!! Sen går det också att läsa orden som dessa kreativa hjärnor och flinka fingrar skapar på FB och på skrivarsiter som 1av3.se. De kanske finns på andra websidor också, vad vet jag, men frågan som hela tiden dyker upp i mitt huvud är: hur hinner ni med? Vad lever ni i för tidszon och var får ni alla uppslag från?
Kanske är jag inte redo för en blogg? På samma sätt som somliga inte är redo att skaffa barn eller vara i ett seriöst förhållande och vore det inte för alla dessa fantastiska gästbloggare, skulle min blogg vara som en av segelbåt mitt ute i havet när vinden lagt sig och sedan aldrig återvänt. För vem kan segla förutan vind? Vem kan uppdatera sin blogg dagligen? Inte jag. Inte jag.
Mås-te maskinen har i fall ni undrar, samma huvudpersoner, som i Förflyttarna – d.v.s. Matilda och Emil (som också är namnen på min brorsdotter och min yngsta brorson och har du inte läst den, kan du införskaffa den på Pupil förlag via denna länk. Eller låna på biblioteket. Passar barn från 8 – 110.
Jag tror det var allt. I dag ska det målas lister. I morse när jag vaknade lade jag märke till att jag fortfarande hade färg på örat. Limegrönt öra som matchar köksväggarna. Dessutom så har jag fortfarande färg under trampdynorna eftersom jag älskar att vara barfota, till min hustrus stora förfäran och har lyckats sätta fötterna i det flesta färgpölarna. Men det gäller att göra små avtryck i denna vackra värld. Visa att man varit här.
Det vore synd att smyga sig igenom livet fullständigt obemärkt och eftersom jag tror tyvärr att ingen någonsin kommer att resa en staty över mig, så får jag väl nöja mig med lite avstryck från mina potatisar och kanske ett par böcker.
Men det är inte så illa pinkat av en trähäst, som pappa säger.
Ha nu en fin helg!
Christian
Min mamma skriver brev till mig.
Hon skriver och berättar hur det är uppe i stugan i Västerbotten. Hotmailen fungerar inte så det blir inga email, men det passar mamma utmärkt eftersom pappa har utnämt sig själv som hovleverantör när det gäller datorn, så den använder hon sällan.
Jag fick ytterligare ett brev i dag. Det tredje sedan de åkte upp till stugan. Det tar ungefär en vecka innan brevet hittar hit leverat av den solbrända brevbäraren som brukar stanna en bit bort och ta en röka medan hans smala ögon sveper över omgivningen likt en beväpnad vakt betraktar fängelsegården.
När jag läser brevet känns det lite som att plocka upp en tidning som är ett par dagar gammal. Jag gör det ibland. 
Jag köper svenska nyhetstidningar när jag reser till London för att jobba. Varför jag gör det vet jag inte, men det känns skönt att ha papper i händerna i stället för att alltid stirra på den där skärmen.
Oftast har vi redan hunnit tala med varandra sedan hon skickade brevet och då är det ofrånkomligt att inte redan ha berört något av de ämnen som hon skriver om. Men det blir ofta bara ett snabbt samtal för det är dyrt och England ligger långt bort. Så brevet blir mer en bekräftelse av det som redan förkunnats. Här har du det på pränt. Så du kan spara det.
Det slog mig att alla skriver. Vi skriver email. Vi skriver bloggar. Vi skriver kommentarer på andras bloggar. Vi skriver status updateringar på FB. Vi skriver vad vi duger till på Linked In. Vi delger världen om vad vi funderar på via twitter. Dessutom skriver vi en massa textmeddelanden. Vi skriver rapporter och vi skriver avhandlingar och vi skriver noveller, romaner och dikter.
Men mamma skriver brev.
Mamma har en sån där spretig handstil. Ibland ser det ut som om hon skriver medan hon sitter på ett tåg som färdas bland berg och dalar. Som om hon kuskar land och rike runt likt en Livingstone. På jakt efter främmande platser, mystiska kulturer och folkslag som lever någonstans vid Kongofloden.
Jag vet att hon gillar att skriva på morgonen. Tidigt, tidigt, när hon smyger upp och har gjort morgontoalett så sätter hon sig vid köksbordet. Tillsammans med ett stearinljus låter hon dagen vakna i sin stillsamhet. Medan pappa snarkar en trappa upp, öppnar hon ett fönster till sitt innersta och väljer ut delar som hon sedan placerar på papperet. Linjerat och A5. Inget fint brevpapper, utan papper från en anteckningsbok. I breven så ursäktar hon ofta papperet. Ibland också handstilen. Hon brukar klistra fast små märken i brevet. Något litet hjärta. En liten fågel. En glad sol. En vacker fjäril. De sitter där bland raderna likt små olikformade färgklickar bland alla dessa funderingar. Som en helg bland alla dessa vardagar.
Jag har sparat hennes brev. De ligger i en folder. Det har blivit en hel del, även om jag vet att det finns mer någonstans. Hon har daterat dem och hon ber mig alltid att göra samma sak. En dag ska jag plocka fram dem och läsa dem igen. Slå upp det där fönstret på vid gavel och låta hennes spretiga ord fylla mig.
Själv brukar hon tvinga pappa att skriva ut mina email. Då blev de som brev, även om de inte anlände i kuvert och med posten. Men då kunde hon spara dem i en plastficka och läsa igen om hon ville. Utan att behöva sitta och stirra på en skärm. Då hade hon något att hålla i.
För visst är det lite speciellt att få ett brev? Det här har jag gjort för din skull. Från mina händer till dina. Oavsett var du än befinner dig.
Min mamma skriver brev och idag tror jag att jag ska sätta mig ner och skriva ett till henne.