Category Archives: Om att skriva

Hur skriver man en bok? Vad hÀnder sen?

Tidigare

Tre timmar tidigare, lÄg jag fortfarande och sov. Dagen var ett oöppnat paket placerat under tidens gran och drömmen handlade om ett hus, med trÀgolv, fuktiga vÀggar och luftbubblor under tapeten. Det var höst. Löven var stora och gula. Marken utanför huset vÄt. Det luktade jord och maskarna slingrade sig pÄ asfalten. I drömmen sÄg jag min granne. Han lÄg pÄ rygg pÄ min altan. Hans ögon stirrade uttryckslöst upp mot taket. Jag undrade vad han gjorde dÀr, men jag lÀt honom vara.

TvĂ„ timmar tidigare vaknade jag av en droppande kran. Dropp – dropp – dropp. Min hustru sov djupt. Det var varmt i rummet och hon hade sparkat av sig tĂ€cket och nĂ€r jag stoppade om henne snarkade hon till. Ljuset frĂ„n dagen trĂ€ngde sig in via glipan mellan vĂ€gg och gardin. Tankarna gick till drömmen, men den började försvinna nu. Jag lĂ€mnade sĂ€ngen och klĂ€dde pĂ„ mig en t-shirt och ett par joggingbyxor. Vaskade bort spĂ„ren av sömnen i ansiktet. StĂ€ngde av kranen. Kokade kaffe. Studerade grannens baksida frĂ„n mitt köksfönster och insĂ„g att de behövde mĂ„la förrĂ„det. En katt skrek olyckligt som ett sorgset barn. Kaffekokaren puttrade.
Jag hĂ€llde upp kaffet i en stor mugg. Startade laptopen. Solen trĂ€ngde igenom grenarna i trĂ€den i parken. Himlen var blĂ„. Jag lĂ€ppjade pĂ„ kaffet. StĂ€ngde dörren till kontoret och smakade pĂ„ tystnaden. FĂ„glarna var tysta. Jag öppnade mitt manus. Tittade pĂ„ orden. Markören blinkade. Blink – blink – blink. VĂ€ssade tankarna.

90 minuter tidigare.
Inte ett ord hade blivit skrivet. Solen har gÄtt i moln. Jag hade druckit upp kaffet och nu var magen i olag. Tystnaden började kÀnnas tung. Klockan var kvart i sju. Jag gick bort till den franska balkongen och tittade ut. Det satt tvÄ skator i eken. De tittade pÄ mig. Det sÄg i alla fall ut sÄ. Men de gav inte frÄn sig nÄgra ljud. De bara satt pÄ varsin gren och stirrade. HÄglösa, var ordet som dök upp i mitt huvud. HÄglösa skator.
Jag funderade pÄ att sÀtta pÄ radion, men ville inte vÀcka min hustru som ofta sov oroligt och behövde sin sömn. Jag uppsökte toaletten och tömde tarmen. TvÀttade mig sedan omsorgsfullt och konstaterade att jag behövde raka mig. Det kunde dock vÀnta.
Tillbaka till laptopen. Blinkade markör. Fingrarna krökta över tangentbordet likt en pianist som var redo. Orden uteblev. Kranen i köket började droppa igen. Jag stÀngde den och sÄg att det börjat regna. Disken frÄn gÄrdagens mÄltid stod i diskhon, men den skulle jag ta hand om efter frukosten. Skrivandet var viktigare. Tillbaka till laptopen. Skatorna var borta. Tystnaden ett lock.

En timme tidigare.
FÄglarna ute i parken var fortfarande tysta. Kranen droppade igen. Den lÀt som nÄgon kastade jord mot en tÀltduk. Jag lyssnade en stund och försökte bestÀmma mig för om liknelsen var passande eller inte, men kunde inte finna nÄgon bÀttre. Det lÀt som blöt och tung jord som föll mot en duk. Ute rann regnvatten över gatan. Bladen pÄ trÀden var vÄta. Regnet föll tyst och gav intrycket av att bara göra ett jobb. Ett bland de tusentals jobb som naturen utförde utan att vi lade mÀrke till det. Ett mekaniskt regn. Jag stod en stund vid fönstret och funderade över om naturen kunde bli less.
Jag var i alla fall less. Orden hade sinat. Fingrarna rörde sig inte och kranen fortsatte att droppa. Jag stÀngde av den igen. Smög försiktigt bort till sovrummet och lyssnade pÄ min hustrus stillsamma andetag. Tacksam för varje ljud.

Trettio minuter tidigare.
Packningen var trasig. Jag fixade den snabbt. Provade kranen. Den var tyst nu. Jag log belĂ„tet mot min spegelbild. Än kan jag. Tillbaka till skrivbord, laptop och blinkande markör med förnyat sjĂ€lvförtroende. Jag slöt ögonen. Min granne vĂ€ntade pĂ„ andra sida ögonlocken och han stirrade fortfarande uttryckslöst rakt upp i intet. Han hade en högaffel inkörd i magen. Hans senapsgula skjorta var kladdig av blod. Jag studerade honom ett par sekunder. Det kĂ€ndes av nĂ„gon underlig anledning behagligt. DĂ€r kan du ligga och förblöda, tĂ€nkte jag.

En kvart tidigare. Dropp – dropp – dropp.
Jag reste mig upp sÄ hastigt att stolen föll omkull. Ryggstödet orsakade inget ljud nÀr det slog emot parketten, men det tÀnkte jag inte pÄ nÀr jag stormade genom korridoren och tillbaka till köket. Diskhon var fylld av jord. Jag stannade tvÀrt och öppnade munnen för att uttrycka min förvÄning, men fann Äterigen inga ord att klÀ mina tankar med. Jorden var svart och kladdig och rann nerför bÀnkarna likt kaksmet ur en överfylld bakform. Jag kunde se maskarna ringla dÀri och de pÄminde om smala ivriga fingrar. Jorden trÀngde in genom taket. Det var ett hÄl, inte mycket större Àn en knytnÀve.
”Det gör inget om den gĂ„r sönder. Det gör bara processen snabbare!” sa en frĂ€mmande röst och jag vĂ€nde mig om. Det fanns ingen dĂ€r. Jorden rann ut över golvet. Den var kall mot mina fötter och Ă€cklat ryckte jag till nĂ€r en prinskorvstjock daggmask ringlade över min fot.
Jag sprang till sovrummet för att vĂ€cka min hustru. Åt helvete med orolig sömn. Jag behöver hjĂ€lp. SĂ€ngen var tom och tĂ€cket lĂ„g pĂ„ golvet. Jag sökte igenom huset, men hon var som uppslukad av marken. PĂ„ kontoret stod laptopen fortfarande pĂ„. Jag hejdade mig nĂ€r jag sĂ„g skĂ€rmen. Den var full av text och orden fortsatte att fyllas pĂ„. Jag försökte lĂ€sa dem, men skĂ€rmen var tĂ€ckt av imma. Allt jag sĂ„g var:
Det Àr inte han. Det Àr jag.
Jag försökte gnugga bort imman med t-shirten men ju mer jag gnuggade desto svÄrare blev det att se nÄgot. Paniken kom. Allt var fel. Det var mörkt ute nu. Molnen pÄ himlen var svarta och pÄ min altan stod min granne tillsammans med min hustru och höll hand. Han hade fortfarande högaffeln inkörd i magen. Hon bar sin vita nattskjorta och var barfota. De vinkade mot mig. Jag hade jord pÄ handen nÀr jag konfunderat höjde den för att vinka tillbaka.

Tre minuter tidigare

Jag vaknade med ett ryck. HjÀrtat slog sÄ hÄrt att det vÀrkte i bröstet. SÀngen kÀndes trÄng. Jag kunde kÀnna tyngden frÄn min hustrus kropp. Hon var varm. Rummet lÄg i mörker. Det luktade friskt och vÀta och jag försökte minnas om vi lÀmnat fönstret öppet nÀr vi gÄtt till sÀngs, men tankarna var grumliga. Kranen droppade fortfarande och jag förmodade att det var den som vÀckt mig, men ljudet var mer avlÀgset nu Àn det varit i drömmen. Jag försökte se om dörren var stÀngd, men mörkret var sÄ komplett att jag inte ens förmÄdde se silhuetterna frÄn möblemanget. Min hustru sov ljudlöst. Jag försökte röra mig bort frÄn henne, men slog emot vÀggen. I samma ögonblick hörde jag rösten frÄn drömmen igen och blev alldeles kall. Det lÀt som den var nÀra.
”Nu sĂ„ Ă€r det bara resten kvar. Sen kan vi ta en fika.” Ett par sekunders tystnad. ”Jamen skyffla dĂ„ för helvete Lasse och slĂ€ng fimpen innan de fĂ„r syn pĂ„ dig. Du vet att vi inte fĂ„r röka hĂ€r. Det blir en jĂ€vla liv om de ser sig.”
”VadĂ„?” sa en annan röst. En sölig nasal stĂ€mma. ”Det finns ingen hĂ€r. Vem ska klaga? Dem?” Ett hĂ„rt skratt. ”I helvete heller. De hĂ€r kan man lita pĂ„. De tiger som en god svensk.”
De Àr inne i mitt hus, tÀnkte jag och nu kom paniken. Vad ska jag göra? Det lÀt som de befann sig ovanför mig, men det var omöjligt. Om de nu inte klÀttrat upp pÄ taket.
Jag lyckades lyfta ena handen, men bara ett par decimeter över huvudet stötte den mot nÄgot som kÀndes som trÀ klÀtt i ett mjukt tyg. Kanske var det siden. Jag trevade med handen och insÄg snart att det lÄg nÄgonting över mig. Ett lock. Jag försökte sÀtta mig upp men kunde inte röra axlarna. De var fastkilade som om nÄgon höll mig fast i ett jÀrngrepp.
”SĂ„ ja”, sa den första rösten. ”Nu börjar det likna nĂ„got.”
Jag kunde kÀnna hur nÄgot regnade över mig. Hur det trÀffade mitt ansikte och det tog ett par ögonblick innan min hjÀrna registrerade vad det var.
Jord.
ÅhherreminskaparedehĂ€llerjordövermig!
Paniken kom. Jag lyfte handen och trevade efter en vÀg ut, men fann ingen. Jag var fast dÀr.
Mer jord föll. Jag kunde kÀnna hur klumpar sprack nÀr de trÀffade mig och de smÄ stenarna som lÄg blandad med jorden kÀndes som tÀnder mot min hud. Det fanns ett hÄl rakt över mitt ansikte. Jorden landade pÄ min hals, kinder och panna och jag försökte skydda mitt ansikte genom att kasta det fram och tillbaka, men jorden fortsatte att rasa in över mig.
Jag sökte desperat efter en förklaring till varför jag befann mig hÀr, men tankarna vÀgrade att samarbeta och jag insÄg att tiden var knapp. Luften var pÄ vÀg att ta slut. LÄngt, lÄngt borta skrattade nÄgon ett hÄrt glÀdjelöst skratt.

Nu
Jag öppnar munnen för att skrika, men dÄ vÀller jorden in. Den fyller min mun och jag spottar och frÀser för att göra mig kvitt den, bara för att fyllas av mer.
Sedan kÀnner jag hur maskarna rör sig dÀr inne. Nu Àr de inne i min mun. De krÀlar och jag svÀljer för nu kan jag inte lÀngre spotta. Jorden trycks mot mina lÀppar. Den pressar sin in i mina nÀsborrar. Maskarna ringlar och blandar sig med jorden. De letar efter en vÀg in och jag kastar med huvudet och klöser mot vÀggarna. Svagare nu. Mina krafter sinar fort.
Jag sluter ögonen. Grannen vÀntar pÄ mig dÀr. Han hÄller i en högaffel. Hans mun formar arga ord, men jag kan inte höra dem. Jag kan se hans tunga röra sig, hans gula, sneda tÀnder. Hans fula senapsgula skjorta. Hans svarta ögon.
Det Àr inte han. Det Àr du.
Trycket Àr stort nu. Jorden pressar mot mitt ansikte och jag kan inte lÀngre röra huvudet. I mitt inre ser jag altantaket. Det brinner i min mage. Det kÀnns som jag druckit syra. Ett par fÄglar landar pÄ taket. Skator. De tittar pÄ mig. HÄglöst. Kanske ser de hur livet rinner ur mig. Kanske vÀntar de pÄ maskarna.
Jag ser texten pÄ laptopens skÀrm. Nu förstÄr jag. Den jÀveln och min hustru.
Det var inte han. Det var jag.

Tankar om baksidan

En baksidetext.
Ibland tror jag att det skulle vara lÀttare att simma över Engelska kanalen* Àn att knÄpa ihop de ord som krÀvs för att skriva en baksidetext.
Hur mycket ska vara med? Vad ska man avslöja utan att avslöja för mycket? Hur kan man pÄ ett par fÄ meningar fÄ den att fÄnga nÄgon som letar bland de stora högarna?

Helst av allt skulle jag vilja skriva som det Àr:
Folk dör. Det Àr inte vackert. Varken barn eller djur gÄr sÀkra och inget Àr heligt. Slutet gott allting gott, men knappast hÀr.
Det summerar det hela tror jag.
Och visst jag, det kommer att bli en sjuhelvetes resa om du vÀljer att kliva pÄ och följa med.
Det lovar jag.

/Christian

*Jag Àr dessutom en ganska oduglig simmare.

Femte gĂ€stbloggen – mina olika jag

.

Har i dag fĂ„tt chansen att besöka Eva Åström tvĂ„ fina bloggar och dela med mig av lite av allt det som snurrar i den hĂ€r knoppen.

Det ska handla om mina olika jag.

Fyra komponenter av mig som pÄ nÄgot underligt sÀtt klarar av att jobba tillsammans och skapa de manus som jag fÄr ur mig. Dessa fyra jag ligger givetvis ocksÄ bakom Herr Lombardo som bara Àr elva dagar frÄn en butik nÀra dig.

HÀr kan du lÀsa hela texten

Och hÀr kan du lÀsa samma text igen

GĂ€stblogg nummer fyra – NĂ€r slutet bara Ă€r början …

I veckans första gĂ€stblogg – nu exakt 2 veckor innan Herr Lombardos release, tar jag mina tankar och ord till Bokeribloggen , dĂ€r jag fĂ„tt den stora Ă€ran att inviga bloggen med mitt inlĂ€gg.

Jag har skrivit en text om nÀr en bok börjar och nÀr den tar slut, dessutom har jag med en text som mycket vÀl skulle ha kunnat vara inledningen pÄ Herr Lombardo, men det Àr det inte. Men det Àr en text som visar att det finns alltid en tid innan boken börjar. KaraktÀrerna lever innan sida ett och deras liv gÄr vidare efter att sidorna i boken tagit slut.

Du finner gÀstbloggen hÀr

Vem kan segla förutan vind?

Blogguppdateringar frĂ„n min sida har det minsann varit tunnsĂ„tt med och det beror frĂ€mst pĂ„ att jag har under den senaste tiden haft ett liv fyllt med mer att göra Ă€n vad som vanligtvis stĂ„r pĂ„ tapeten. Vi (jag och min bĂ€ttre hĂ€lft) Ă€r mitt uppe i projektet, renovera hemmet, och tillbringar en stor del av vĂ„r vakna tid med att mĂ„la om i samtliga rum, behandla trĂ€golv, isolera yttervĂ€ggar och vind, samt byta ut hela badrummet. För att citera Abba: Money, money, money…
Det betyder att lÀgenheten ser ut som om nÄgon beslutat sig för att vÀdra medan en orkan drog förbi och det kÀnns stundtals som man lever som en vagabond bland spillror frÄn andra mÀnniskors liv.

Skrivandet till bloggen har blivit lidande. Det mesta av det jag skriver, skriver jag i manusform och nÀr det Àr gjort kÀnns det oftast som jag har slut pÄ ord. Men jag har Àntligen börjat pÄ uppföljaren till min Àventyrsbarnbok Förflyttarna, som gÄr under namnet MÄs-te Maskinen. Denna bok Àr som den första delen, nÄgot jag skriver till mina brorsbarn och ska bli en julklapp. Vilken jul det blir vet jag Ànnu inte, men jag har ett vagt minne om att jag lovade att det skulle bli denna. Huvaligen! :0

Sen Àr jag och Hököga mitt uppe i att gÄ igenom Herr Lombardo inför slÀppet i december och jag har tillsammans med fantastiska Margareta Börjesson, vars vÀnlighet och otroliga sprÄkkunskap hjÀlpt mig mer Àn vad hon nÄgonsin kommer att veta och mer Àn vad jag nÄgonsin kan tacka henne för, avslutat Skönheten, som jag hoppas ska bli nÀsta bok som publiceras efter Lombardo.

Men bloggandet var det som sagt, jag imponeras verkligen av alla bloggare som uppdaterar sina bloggar varje dag. Vissa har till och med mer Àn en blogg!!! Sen gÄr det ocksÄ att lÀsa orden som dessa kreativa hjÀrnor och flinka fingrar skapar pÄ FB och pÄ skrivarsiter som 1av3.se. De kanske finns pÄ andra websidor ocksÄ, vad vet jag, men frÄgan som hela tiden dyker upp i mitt huvud Àr: hur hinner ni med? Vad lever ni i för tidszon och var fÄr ni alla uppslag frÄn?

Kanske Àr jag inte redo för en blogg? PÄ samma sÀtt som somliga inte Àr redo att skaffa barn eller vara i ett seriöst förhÄllande och vore det inte för alla dessa fantastiska gÀstbloggare, skulle min blogg vara som en av segelbÄt mitt ute i havet nÀr vinden lagt sig och sedan aldrig ÄtervÀnt. För vem kan segla förutan vind? Vem kan uppdatera sin blogg dagligen? Inte jag. Inte jag.

MĂ„s-te maskinen har i fall ni undrar, samma huvudpersoner, som i Förflyttarna – d.v.s. Matilda och Emil (som ocksĂ„ Ă€r namnen pĂ„ min brorsdotter och min yngsta brorson och har du inte lĂ€st den, kan du införskaffa den pĂ„ Pupil förlag via denna lĂ€nk. Eller lĂ„na pĂ„ biblioteket. Passar barn frĂ„n 8 – 110.

Jag tror det var allt. I dag ska det mÄlas lister. I morse nÀr jag vaknade lade jag mÀrke till att jag fortfarande hade fÀrg pÄ örat. Limegrönt öra som matchar köksvÀggarna. Dessutom sÄ har jag fortfarande fÀrg under trampdynorna eftersom jag Àlskar att vara barfota, till min hustrus stora förfÀran och har lyckats sÀtta fötterna i det flesta fÀrgpölarna. Men det gÀller att göra smÄ avtryck i denna vackra vÀrld. Visa att man varit hÀr.
Det vore synd att smyga sig igenom livet fullstÀndigt obemÀrkt och eftersom jag tror tyvÀrr att ingen nÄgonsin kommer att resa en staty över mig, sÄ fÄr jag vÀl nöja mig med lite avstryck frÄn mina potatisar och kanske ett par böcker.

Men det Àr inte sÄ illa pinkat av en trÀhÀst, som pappa sÀger.

Ha nu en fin helg!

Christian